Lite om mig:
Jag är viltspårsdomare sedan många år tillbaka, utbildad 1985 i Dalslands Dreverklubb regi. Är mycket tacksam för att Walde Dahlstrand gav mig denna möjlighet, det var inte så vanligt med kvinnliga domare på den tiden. Eller som Walde sa när jag gått otaliga spårprov med egna hundar, valpköpares och träningshundar: "Skall du ränna här hela tiden kan du gott göra lite nytta och döma hundar".

Här nedan finns en länk för dej som vill träna din hund.

Egentligen började jag med viltspåren eftersom de på den tiden kombinerades med jaktprov om man vill upp i de högre klasserna. Nu blev det inte så för både jag och Daphne var med om en ganska allvarlig bilolycka, vilket resulterade i ett hon efter detta kunde få för sig att bekanta sig med publiken på jaktproven.

Vi blev aldrig riktigt kloka på om hon var skotträdd eller om hon förknippade skotten med bilolyckan och mig.

Monika Jönsson på kennel Snobbarnas förde henne till bästa nybörjar hund efter att jag tröttnat på att hämta min hund bland publiken.

Det märkliga vara att vi fortsatte med praktiska eftersök och apportering under jakt tillsammans utan några problem.

Kanske var det inte lika spännande med kallt vilt eller så var Monika var en mer sträng och kunnigare hundförare :-)

Anledningen till att jag berättar lite om Daphne är att hennes träning gjorde mig intresserad av att lära mig mer om viltspår och hur man tränar på ett bra sätt.

Så här gick min första träning till, Ewa Wümer på kennel Rodarbal visade mig lite och tipsade mig om en bok. Resolut skaffade jag lina, sele, snitslar, blod och klövar.

Därefter gick jag ut i den vilda naturen bakom Göteborgs Fältrittklubb i Delsjön, Göteborg. Dvs några låga buskar att fästa snitslar i och jag lyckades med prestationen att lägga både bloduppehåll och fyra vinklar på en sträcka av ca 50-75 meter. Eftersom Daphne tog sig runt detta spår med mig ivrigt påhejande bakom, anmälde jag mig direkt till ett viltspårsprov.

Eftersom jag är en otålig typ så kunde jag inte vänta på att SSRK Västra (Spaniel och Retrieverklubben Västra avdelningen) skulle anordna något prov och jag kände ju inte på den tiden till de andra klubbarna, så det fick bli en resa till Skåne.

Där träffade jag för första gången Gert-Olle Lindqvist, Golden uppfödare , jaktprovs- och viltspårsdomare. Han undrade med rätta vad det var för en galning som åkte så långt under en av de mest varmaste dagarna det året för att gå sitt första spårprov.

Det var outhärdligt varmt och efter en kort stund insåg jag att det var ett väldigt långt spår, 600 meter :-), men med mitt och Daphnes enda träningsspår på 50-75 meter, kändes det som flera mil.

Som moraliskt stöd hade jag tagit med mig en vännina, ja du vet vem du är :-), men den vänskapen hade kunnat ta slut där på plats.

För medan jag och Daphne pustade fram i spåret, hon gjorde jobbet och jag hängde med efter i linan som ett släpankare, hade jag ett eko bakom mig som sa, "det här går aldrig det klarar ni inte".

Undrar just om det var då jag började säga att "vem behöver några fiender med sådana vänner" :-)

Nu var det ju så att Daphne och jag hade en gemensam egenskap vi är/var båda otroligt envisa, så trots att jag trodde att mossan som knastrade under stövlarna skulle ta eld eftersom det var så torrt, kom vi runt. Precis innan maxtiden tog slut, eller var Gert-Olle kanske snäll och lät oss jobba några minuter extra?, jag har ingen aning det kändes som om vi gick i timmar, i vart fall är det väl preskriberat nu :-)

Väl tillbaka till samlingsplatsen visade sig det att vi var de enda som klarat spåret den dagen. Gissa vem som hade hybris på hemvägen.

Med denna makalösa start och excellenta träning fortsatte vi glatt upp i nästa klass. Det är bara att konstatera att Daphne hade en rejäl naturbegåvning för spårning, för matte var inte mycket att räkna med på den tiden och aldrig missade hon ett praktiskt eftersök heller.

På väg till nutid:
Som nybliven viltspårsdomare kastade jag mig med liv och lust in i "dömmeriet", endast hindrad av det tråkiga faktum att min dåvarande arbetsgivare, Farmous Group Oy, tyckte att jag borde arbeta och göra skäl för min lön. Men eftersom jag är "arbetsnarkoman" så hann jag både med att dömma en mängd olika raser och hundar samt sköta mitt försäljningsarbete utmärkt (kanske skrev läkarna ut alla mediciner jag marknadsförde på den tiden för att slippa återbesök av den överentusiastiska hundtränaren, i vilket fall låg försäljningen på topp :-)

Jag ville lära mig så mycket som möjligt om viltspår och olika hundars arbetsätt.

Detta har gjort att jag hittat olika sätt att träna ägarna så att hundarna lyckas på viltspårsprovet eller eftersöket.

För hundarna är, precis som min första flatcoated retriever Bhalgairs Daphne, naturbegåvningar, men den som hänger efter i "snöret", är inte alltid med på noterna, är ibland mest till besvär och i vägen för hundens arbete.

Först och främst måste man komma ihåg att det inte är några maskiner vi arbetar med, precis som vi, har hundarna dåliga och bra dagar och ibland ändrar hundarna sig, precis som vi och beter sig helt annorlunda mot vad vi är vana vid.

Tro nu inte att jag alltid "för" hund perfekt numera, trots att jag själv varit hundförare med mer än 100 hundra hundar av olika raser och temperament samt dömt 100 tals hundar genom åren, samt haft förmånen att få studera otaliga ekipage på kurser, fortfarande finns det tillfällen då jag inte har en aning om vad jag håller på med eller vad hunden gör.

Senast jag råkade ut för detta var tillsammans med min flatcoated retriever Dafnes Rufus. Han hade gjort några riktigt bra viltspårsprov och var på väg att bli viltspårschampion. Jag hade anmält mig till min domarkollega Stig Hellström i Nossebro och spåret låg på bekvämt gångavstånd hemifrån, fast jag tog ju bilen till Stig för att spara på krafterna :-).

Redan vid spårstarten blev jag osäker på om Rufus spårade eller inte, jag kände helt enkelt inte igen spårsättet.

Rufus brukar vanligtvis följa spåret ganska noga och lugnt, trots att han är en väldigt livlig hund, men nu bestämde han sig för att visa att han var en rejäl flat av den gamla typen och kryssade på spåret i spårlinans längd och båda hållen.

Dessutom i aningen högt tempo till att börja med, men det lugnade sig snabbt, det var väl inte helt lätt att försöka släpa matte med sig i alla bukter. Lite de ja vu för min del att "släpas" runt i buskagen precis som vid min allra första spårning.

Jag blev helt förvirrad och bestämde mig för att bara följa honom, efter några misslyckade försök att få honom att samarbeta. 

Vid spårslutet erkände jag för Stig att jag inte hade haft någon aning om Rufus följde spåret eller något annat och fick då reda på att mina samarbetsförsök bara stört hunden, han hade gått som bäst när jag slutat att lägga mig i :-).

Rufus hade följt spåret hela tiden utom när jag hindrade honom, det slutade med ett 1:a pris som Rufus ordnat genom hårt och envist arbete, helt på egen hand, trots en hindrande matte.

Äntligen nutid:

Nuförtiden för jag inte lika många hundar på prov och går ytterst sällan praktiska eftersök, tiden vill liksom inte räcka till, men jag tar fortfarande emot träningshundar och "för" andras hundar på prov. Samt givetvis mina egna och jag går gärna med och tittar på när hundar som jag fött upp arbetar.

Det är viktigt för mig att veta att hundarna håller hög kvalitet vid spårningen och har de rätta anlagen.

Man får aldrig glömma att de hundar som används till praktiska eftersök bör vara lite "extra duktiga", det bidrar till att minimera lidandet för det skadade djuret på många sätt. Det gäller givetvis även föraren och vi har ju många rutinerade och duktiga eftersöksekipage i hela landet som ställer upp i "ur och skur".

Tyvärr upplever jag att många tycker att viltspårproven är lätta och därför tycker man kanske att det inte är så mycket värt. Vi som dömmer vet att det kan vara stora skillnader mellan ett 1:a pris och ett annat 1:a pris, detta inom regelverkets ramar, förhoppningsvis får vi så småningom en till klass att dömma, kanske elit? för de "extra duktiga" hundarna.

Roligast är i alla fall idag att hålla kurs och se ekipagen utvecklas, det tröttnar jag nog aldrig på. Faktiskt tycker jag nästan att det är roligare, när någon som varit på kurs gör framsteg och klarar sina prov, än när mina egna hundar lyckas. Lite nonchalant kanske, men jag räknar ju krasst med att mina hundar skall klara sitt viltspårchampionat med fyra prov. Vilket givetvis inte alltid fungerar av olika skäl.

När jag dömmer är det mycket roligt om det går bra för ekipagen och att få dömma olika raser. Det är alltid intressant och lärorikt att dömma oavsett hur det går, men lite tråkigt att vara domare när det inte fungerar för dagen och man måste ge ett lägre pris eller bryta. Får ibland en känsla av att jag tycker att det är jobbigare än hundföraren vid sådana tillfällen.